När jag under någon sommar sommarjobbade på Volvo hade jag en alldeles egen robot. Han var min vän, jag var hans och jag pratade uppmuntrande med honom. Mest för att jag visste att han hade det lite jobbigt då han inte var riktigt lika pigg som de nyare robotarna och inte fick göra lika roliga arbetsuppgifter. Vi var ett bra team. Jag mätte olika saker, han höll trofast i utrustningen och flyttade runt den när jag ville.
Skyddsombudet tyckte dock att det nästan var skandal att jag arbetade med roboten utan skyddsanordningar. Den kunde ju löpa amok, tydligen. Men är man bara vän med sin robot, är roboten en vän tillbaka. Har man dock stött sig med sin robot kan det gå snett, det finns det ju otaliga science fiction-filmer om. På en fabrik i Stockholm verkar en robot ha fått nog. Frågan är om någon pratade med honom någon gång och frågade hur han hade det.
“We hope they treat you well. Hope you don’t work too hard. We hope you get to be happy sometimes.”
Vi tog en tur ner till stan på förmiddagskvisten. Sofie skulle till apoteket och jag hade siktet inställt på skivmässa. Det blev första promenaden utan jacka för året – i t-shirt till och med.
Skickade iväg en beställning på spelet 
