Hittade ett gäng lite udda liveklipp där Refused gör en spelning på vad som i alla fall ser ut att vara en väldigt liten pub på Irland.
Kulturkrock, anno maj 1998.
Hook, line and Sinker från albumet Songs to fan the flames of discontent. This is the shit.
Nu när Champ Car gått i graven och det finns en fullt fungerande formelbilsserie i USA igen så har jag börjat kika igen. De senare åren har ju IRL varit en gäspning och Champ Car ett skämt men nu börjar det bli livat igen med upp emot 30 bilar i startfältet. Igår var det dags för Kansas 300 och en liten webbfeed höll mig sysselsatt i runt två timmar. Förre GP2-föraren Ernesto Jose Viso från Venezuela är helt klart min favorit under 2008-säsongen. På sitt första ovalrace snurrade han och plockade bort en konkurrerande bil från tävlingen. I det här loppet, sitt andra på ovalbana, körde han riktigt snabbt och var med i topp tio bra länge. Han lyckades dock med konstycket att först sladda in i Tomas Scheckters bil, som tvingades bryta. Sedan lyckades han stanna i Ed Carpenters depåruta, vilket gjorde att Ed Carpenter hamnade ett varv bakom när han kom in för däck och, antagligen lite förvånat, upptäckte att det redan stod en bil på hans plats med panikslagna mekare som försökte putta bort den. Helt lysande!
Igår dök han upp från vinterdvalan: fyrhjulingskillen. Han gillar att köra fort, han gillar att väsnas, han gillar att stå upp när han kör, han gillar att köra i tshirt, men framförallt så gillar han att köra terrängfyrhjuling på vanliga vägar i stan. I sin värld är han troligtvis oerhört tuff. I min värld är det humor.
Okej att det är roligt att köra fyrhjuling ute i skogen, men man ser nog aldrig riktigt tuff ut på den. Stadsmiljön förbättrar inte riktigt oddsen för att vara coolakillen.
Undrar hur många det finns som befinner sig i hans värld. Han är säkerligen ett väldigt stort fan av actionfilmer och har antagligen viss bögskräck.
Gårdagens däcksbravader har satt sina spår. Inte minst i mina händer som är fyllda med skrubbsår, som alltid när jag får för mig att göra kroppsarbete, men även med träningsvärk i muskler jag inte trodde fanns. Alla rörelser gör ont idag.
Det verkar för övrigt också påverkat mina färdigheter i vettig meningsuppbyggnad.
Solen sken i morse och min bils grannar stod inte på parkeringen. En perfekt tidpunkt att byta till sommardäck med andra ord. Vid elvatiden hade jag fått tummen ur och bestämde mig för att gå ner i källaren och påbörja fas 1: utgrävning av källardförråd för att få tag på däcken som ligger längst in. Efter att ha lyft ut stolar, en gammal Xbox, en halv köksskiva, två köksskåp, en trasig lampa och ett gäng med småprylar som vi för några månader sedan tänkte åka till tippen med, så var sommardäcken framme.
Plockade fram alla, för stunden, nödvändiga verktyg var det bara att sätta igång. Muttrarna lossades utan större problem och den lilla domkraften gjorde sitt jobb med hjälp av lite muskelkraft. När väl muttrarna var av upptäckte jag dock att hjulet satt rejält fast. Ryckte och slog men nej, det satt som berget. Testade en ny taktik och skruvade fast alla muttrar så att de satt lite halvhjärtat, hissade ner bilen, körde fram och tillbaka lite grann och hissade sedan upp bilen igen. Med lite våld gick nu däcket av. Tog lite mer tid än beräknat men däcket blev ju bytt i alla fall.
Tyvärr så betedde sig de två bakdäcken exakt likadant, så det blev ett jäkla vevande med domkraften och en hel del svordomar.
Bara ett däck kvar. Höger fram. Var lite besvärligt när jag satte på vinterdäcken kom jag ihåg. Nu var det inte lite besvärligt, DEN VAR HELT JÄVLA FASTROSTAD! Jag bankade, hissade, sänkte, backade, forwardade, hissade, bankade, ryckte, svor, sänkte, backade, forwardare, hissade, sparkade, ryckte, gungade.
Till slut insåg jag att jag det här däcket var min överman. Man vill bara rycka och gunga en bil som står på en ojämn grusplan med en väldigt liten och klen domkraft till en viss gräns. Jag tyckte att gränsen var nådd och kände att kavalleriet behövde kallas in. Det var en tur ner till Clas Ohlsson och inköp av en gummiklubba och lite rostlösande kemikalier som behövdes.
När jag kom tillbaka sprejades det på rostlösningsprylen och det bankades friskt med gummiklubban. Utan resultat. Jag försökte då igen med nedhissning och lite körande och då hördes minsann ett litet “klonk” som jag tyckte lät som att hjulet faktiskt ändrade läge lite. Med vissa förhoppningar hissade jag upp bilen igen, bankade så hårt jag bara kunde med gummiklubban och jajjemen, däcket lossnade.
Nu var det ju bara rengörning av vinterdäcken, uppknytning av tjugo meter trädgårdsslang som under obevakad tid knyter ihop sig själv, nedbärning till förrådet samt att än en gång täcka däcken med bråte för att skapa problem nästa säsong.
Mitt däcksbyte från helvetet var klart vid halv fyra.
Jag vann ju dock en ny vän i min gummiklubba. Att jag aldrig haft en sådan förut. Så många nya möjligheter har nu öppnats.
Jag får numera en hel del pressreleaser skickade till Driverdb.com från runt om i världen. Oftasts från proffsiga PR-byråer i England, specialiserade på motorsport, men också från länder där de säkert lika proffsiga PR-byråerna inte har engelska som modersmål.
Idag dök en italiensk press-release upp, från vad som antingen är någon med brutaldåliga engelskakunskaper eller så har de kört med Google Translate / Altavista Babelfish. Här är några utdrag:
“Montanari form, in a category by the level of unprecedented competitiveness, fellow team of great potential with Thomas Biagi, world champion in office and already Maserati Champion at home last year.”
““I can’t wait to start. I am born and I feel much in form, but am also calm because I know I work with a group truly at the top.”
“The official Monza test were very positive, with good feedback chronometric arrived immediately without having tried timing at all costs.”
Då är det snart dags för helg. Köttfärsen är på upptining inför lite tacos framåt kvällen och det kommer troligtvis att ätas en hel del onyttigheter efter måltiden. Tyvärr blir väl inte helgen så värt helgig då Sofie troligtvis tivngas gå till jobbet både på lördag och söndag då folk inte verkar kunna sköta sin bokföring. Själv blir det nog lite panikjobb också då jag för två månader sedan lovade en bloggfunktion på Driver Database och har redan fått fem talanger att signa upp för att blogga. Problemet är ju att bloggen inte finns ännu. Minst en av dessa talanger har sin säsongspremiär i helgen så det hade ju varit bra om han kunde blogga av sig lite och gå lös på alla undanflykter som dessa racingförare är så bra på. Det är ju trots allt alltid fel på bilen.
Ska bli lite skönt när bloggen är i gång och man har fem personer som publicerar unikt och förhoppningsvis intressant material utan att man själv behöver anstränga sig för mycket. Nu uttnyttjar jag ju inte kidsen bara för egen vinning, de kommer ju faktiskt att få rikligt med uppmärksamhet på en sajt med över 30 000 unika besökare på månad.
Under de först timmarna på dagens arbetsdag ringde mamma och undrade om jag kände brandrökslukt. Hon hade tydligen sett på morgonnyheterna att det brann i Sundsvall och hon tyckte känna igen att det var i närheten av där vi bodde tidigare. Kikade in på den lokala tidningens hemsida och såg att det tydligen brann rejält i Ibiz Hotell, drygt två hundra meter från vår förra lägenhet i den här staden. Eller, branden verkar egentligen inte varit i just hotellet utan i en verkstad i samma hus men det rök som attan i alla fall. Inga kom till skada, men det mest intressanta i det här är ju ändå att det är i samma hus där allas vårt favoritkomediprogram “Har du hört den förut?” spelades in.
För nio dagar sedan blev jag förkyld. Som vanligt kände jag att det var på gång genom att halsen gjorde sig påmind med mer obehag än vad som är normalt. Några timmar senare satte snuvan in och allt var kört. Mia och Emil var på besök från Schweiz. Precis som förra gången kom de upp med muterande kontinentvirus. Precis som förra gången åkte jag dit på en gång. Då, vilket var runt jul, satt mutantförkylningen i under en månads tid så jag hyser stora planer även för denna nya gren av virusträdet.
Jag är inne i en elak hostfas nu, en hosta som mest gör sig påmind när det är dags att sova. Då får den frispel och går lös så att vare sig jag, Sofie eller resten av huset får någon sömn. Jag anar ren ondska.
Det känns som det är en evighet sedan, men det är nog egentligen bara två år sedan vi bodde i Värmland. I Torsby — en småtrevlig ort som tyvärr är placerad alldeles för långt från världen. Jag trivdes rätt bra i just Torsby eftersom jag egentligen inte tycker om folk. Isolering påverkar mig inte negativt på något sätt. Däremot var det rätt jäkla jobbigt att behöva två timmars bilfärd så fort man ville göra något eller gå hem från en fest i -30 eftersom det bara finns en taxi i tjänst på en lördagskväll.
I Torsby fanns också en mycket stor koncentration av udda typer. Troligtvis både på grund av inavel och den geografiska närheten till Norge. Två personer satte djupast avtryck i mig.
Tvättstugetomten
Vi bodde i ett litet rött hus med fyra lägenheter. Vår lägenhet var på övervåningen och i lägenheten under bodde ett pensionärspar. Deras white-trash-son hade två barn. En av dessa bodde i stort sett hos sina farföräldrar (antagligen så att hans trashpappa kunde vara full på vardagskvällarna utan störande ungar). Pojken i fråga var chipstjock och linne och foppatofflor var favoritplaggen. Första gången jag pratade med honom var under min debuttur till tvättstugan. Då dök han upp och ställde sig bredvid den ena maskinen och sa:
– Gört me öffö fääär.
– Ähm, va?
– Gört me öffö fääär taad.
– (tankepaus) … jo.
Under min första månad i Torsby förstod jag ingenting av vad någon sa, och den här killen var för mig helt oförståelig. Jag låtsades att jag förstod hans visdomsord och gick tillbaka till min lägenhet.
Nästa gång det var dags att tvätta dök han upp igen. Han verkade mer eller mindre bo i tvättstugan. Han gick runt med skurmopp och gav en goda råd om torktumlarprogram (efter någon månad förstod jag faktiskt vad han sa). Ibland sågs han också cykla runt i kvarteret eller klippandes sina farföräldrarnas gräsmatta, men oftast så höll han till i tvättstugan.
Vissa barn vill bli astronauter, andra vill bli fastighetsskötare.
Plyschflickan
Att handla på ICA Toria i Torsby kunde vara små äventyr. Om man inte hade turen att se Mattias Fredriksson stå och kasta sugna blickar mot snackshyllan kunde man alltid hoppas på plyschflickan. Hon gjorde verkligen ens dag. Hon var kanske fem-sex-års-åldern och var klädd i en lila blank plyschdräkt av overallstyp. Frisyren var någon slags platt hockeyfrilla (business at the front, party in the back) och för att riktigt sätta pricken över i:et är basen till denna outfit träskor. Hon hade två tjocka föräldrar med smutsiga t-shirts med marknadstryckta slogans och utanför affären stod deras rostiga Volvo 740 kombi som de senare åkte ut i skogen med till sitt fallfärdiga trash-hus. Om de verkligen bodde i ett fallfärdigt trash-hus i skogen kan jag inte med säkerhet veta men alla indicier pekar mot detta.
Kan bli intressant för den flickan när hon kommer till sin första skoldag i sin plyschoverall. Tur att barn alltid är snälla mot varandra.
