Det känns som det är en evighet sedan, men det är nog egentligen bara två år sedan vi bodde i Värmland. I Torsby — en småtrevlig ort som tyvärr är placerad alldeles för långt från världen. Jag trivdes rätt bra i just Torsby eftersom jag egentligen inte tycker om folk. Isolering påverkar mig inte negativt på något sätt. Däremot var det rätt jäkla jobbigt att behöva två timmars bilfärd så fort man ville göra något eller gå hem från en fest i -30 eftersom det bara finns en taxi i tjänst på en lördagskväll.
I Torsby fanns också en mycket stor koncentration av udda typer. Troligtvis både på grund av inavel och den geografiska närheten till Norge. Två personer satte djupast avtryck i mig.
Tvättstugetomten
Vi bodde i ett litet rött hus med fyra lägenheter. Vår lägenhet var på övervåningen och i lägenheten under bodde ett pensionärspar. Deras white-trash-son hade två barn. En av dessa bodde i stort sett hos sina farföräldrar (antagligen så att hans trashpappa kunde vara full på vardagskvällarna utan störande ungar). Pojken i fråga var chipstjock och linne och foppatofflor var favoritplaggen. Första gången jag pratade med honom var under min debuttur till tvättstugan. Då dök han upp och ställde sig bredvid den ena maskinen och sa:
– Gört me öffö fääär.
– Ähm, va?
– Gört me öffö fääär taad.
– (tankepaus) … jo.
Under min första månad i Torsby förstod jag ingenting av vad någon sa, och den här killen var för mig helt oförståelig. Jag låtsades att jag förstod hans visdomsord och gick tillbaka till min lägenhet.
Nästa gång det var dags att tvätta dök han upp igen. Han verkade mer eller mindre bo i tvättstugan. Han gick runt med skurmopp och gav en goda råd om torktumlarprogram (efter någon månad förstod jag faktiskt vad han sa). Ibland sågs han också cykla runt i kvarteret eller klippandes sina farföräldrarnas gräsmatta, men oftast så höll han till i tvättstugan.
Vissa barn vill bli astronauter, andra vill bli fastighetsskötare.
Plyschflickan
Att handla på ICA Toria i Torsby kunde vara små äventyr. Om man inte hade turen att se Mattias Fredriksson stå och kasta sugna blickar mot snackshyllan kunde man alltid hoppas på plyschflickan. Hon gjorde verkligen ens dag. Hon var kanske fem-sex-års-åldern och var klädd i en lila blank plyschdräkt av overallstyp. Frisyren var någon slags platt hockeyfrilla (business at the front, party in the back) och för att riktigt sätta pricken över i:et är basen till denna outfit träskor. Hon hade två tjocka föräldrar med smutsiga t-shirts med marknadstryckta slogans och utanför affären stod deras rostiga Volvo 740 kombi som de senare åkte ut i skogen med till sitt fallfärdiga trash-hus. Om de verkligen bodde i ett fallfärdigt trash-hus i skogen kan jag inte med säkerhet veta men alla indicier pekar mot detta.
Kan bli intressant för den flickan när hon kommer till sin första skoldag i sin plyschoverall. Tur att barn alltid är snälla mot varandra.
Benjamin J Heckendorn kan sina saker. Efter att ha gjort bärbara Xbox 360, Wii, Atari 2600 och andra mer eller mindre helgalna teknikprojekt har han nu gjort en Commodore 64-laptop byggd med originalhårdvara (alltså inte byggd med den där 
Mitt nya New Super Mario Bros till Nintendo DS som jag köpte på Ebay dök upp i går från Hong Kong. Gick förvånansvärt fort att få det. Det var ganska så uppenbart en piratkopia. Omslaget var blekt och lite mer lågupplöst än vad Nintendos tryckerier använder, instruktionshäftet höll inte riktigt heller måttet och plasten i kassetten hade inte riktigt samma gråa nyans som det har till mina andra DS-spel. Att ID-numret på kassetten sedan är -USA medan manualen och förpackningen är -EIP är väl också ett tecken på att något inte står rätt till.
